1/12: Ödeläggelsen av Thailands demokrati, ekonomi och turistnäring fortsätter under ledning av PAD. Vi kunde i föregående inlägg konstatera att det inte är konventionell demokrati PAD de facto kämpar för. Så vad vill de egentligen uppnå — och varför?
Från strikt aristokratiskt kungadöme (absolut monarki) till konstitutionell monarki saknar Thailand den demokratiska tradition vi är vana vid i väst. Det var först genom 1997 års konstitution (ofta kallad ”Folkets grundlag”, landets första permanenta konstitution) som Thailand blev fullt ut demokratiskt med hela riksdagen utsedd av folket genom fria val. Emellertid anses allmänt 2007 års konstitution, som framarbetades under militärjuntans ledning, som en tillbakagång i den demokratiska utvecklingen, då den lämnar större utrymme för ”aristokratisk intervention” under tider av nationell turbulens. Man kan härmed konstatera att Thailand är en ännu relativt omogen demokrati.
Thaksin-relaterade partier (först Thai Rak Thai, därefter People Power Party) har vunnit samtliga de fyra allmänna val som ägt rum under 2000-talet och därmed regerat ensamt eller i koalition. Stödet för Thaksins politik är stort bland folket och har inte minskat under militärjuntans drygt ett år vid makten eller PAD:s belägringsaktioner sedan i maj — utan snarare ökat. Vad vi ser är enkelt uttryckt en kamp mellan det gamla aristokratiska Thailand och det moderna demokratiska Thailand. Men PAD säger ju sig kämpa för demokrati åt folket, inte sant? Förvisso, men vilken form av demokrati handlar det egentligen om — med andra ord vad är målen?
Målen: I föregående inlägg framkom att PAD:s mål är något slags fusion av modern Marxism och gammaldags aristokrati — som därtill kryddats med nationalism och anti-globalisering. I en intervju som saxades i Newsweek den 6 september artikulerar PAD:s huvudledare och ideolog, mediamogulen Sondhi Limthongkul, sin vision om den ”nya politiken” som ett ”rimligt samhälle”, utan skulder eller fokusering på ”hur många bilar eller tvättmaskiner” man äger. Han förordar vidare begränsningar av de utländska investeringarna, motsätter sig privatisering av samhällstjänster samt varnar: ”Inför inte ett frihandels- och konsumentorienterat samhälle i Thailand.” Samtidigt är PAD ultrarojalister, förordar militärkupper (ansåg sig som bekant ha nått sitt mål under ”Fas 1” när militären störtade Thaksin-regeringen den 19 september 2006) samt vill endast att en monetär politik ska föras — det vill säga ingen inkomstfördelning eller regionalpolitik genom skatter. För att nå dessa mål anser PAD att regeringen, som för den ”gamla politiken”, måste störtas till varje pris. Intressant att notera härvid är att PAD inte ser någon motsättning i att med hänvisning till demokratiska rättigheter (”gamla politiken”) söka avsätta en demokratiskt vald regering.
Motiven: PAD hävdar att den demokratiska utvecklingen av Thailand sedan 1997 har lett till att korruptionen blomstrat. För PAD är denna blomstrande korruption personifierad i tidigare premiärminister Thaksin. Även om de fyra val under 2000-talet som vunnits av Thaksin-relaterade partier ansetts som de mest fria i landets historia av internationella observatörer, hävdar PAD att den thailändska landsbygden i norr inklusive storstäder som Chiang Mai och Udon Thani, där Thaksin-politiken har ett massivt stöd, är köpt. Hur då köpt? På grund av deras förment begränsade kunskaper och förståelse för demokrati har de låtit sig luras av ”subventioner” (rättare sagt allmän sjukvård och så kallade mikrolån) samt direkta röstköp. Vän av ordning, som inte alltid har så lätt att följa denna typ av argumentation, undrar försiktigt hur det i praktiken går till att vid allmänna och fria val köpa mellan 20 och 30 miljoner röster — inte bara vid ett tillfälle utan fyra val i rad?
Räkneexempel: Säg att varje ”köpt” väljare får 2.000 baht (en siffra som nämnts i vissa sammanhang), vilket motsvarar knappt 400 kr eller ungefär en veckas genomsnittlig lön. 25 miljoner röster kostar i så fall 50 miljarder baht — per val. Värt att nämna är att Thaksin realiserade sin förmögenhet i Shin Corp i början av 2006 (efter vinsten av två allmänna val) till ett värde av 73 miljarder baht. Dessa pengar låg frusna under det senaste valet i december 2007 och har sedan dess konfiskerats.
Även om Thaksin levt i exil sedan militärkuppen den 19 september 2006, med undantag av ett par månader i början av detta år, hävdar PAD att det är Thaksin som i praktiken är (läs styr) både Thailands regering och premiärminister. Den korruption som den sittande regeringen anklagas för är den påstådda styrningen genom Thaksin samt återigen valfusk och röstköp i diverse former — plus förstås att före detta premiärministern Samak Sundaravej mot arvode ledde två matlagningsprogram på den statliga TV-kanalen NBT.
Kommande blogginlägg sätter fokus på vad all denna påstådda blomstrande korruption består av samt vilka konsekvenser PAD:s ockupation av landets kommunikationsport med omvärlden redan fått och ytterligare kommer att få. Kommentarer mottas tacksamt här. /Red 1 dec 2008 
