Idag håller Thailands samarbete med de sydostasiatiska länderna på att ta nya former. Detta är till del resultat av att bland andra Thaksin Shinawatra, Thailands före detta premiärminister, i början av 2000-talet tog initiativet till ett Sydostasienforum med namnet ACD (ASEAN Cooperation Dialogue). Anledningen till initiativet är att en hel del kritik riktats mot ASEAN — nämligen att organisationen påstås vara ineffektiv och sakna en identitet. Man har pekat på att det varit svårt att se konkreta åtgärder som uppstått ur samarbetet, samt att synliga resultat uteblivit. Idag håller dessutom det verkliga samarbetet att ta formen av ett ostasiatiskt samarbete där ASEAN plus tre (Kina, Japan och Sydkorea) fått ett ökat inflytande. Ett faktiskt resultat av sammanslutningen är det så kallade Chiang Mai-initiativet som är en valutasammanslutning som syftar till att motverka att effekterna av en eventuell ny finansiell kris blir så stora som under 1997 och 1998.
Överlag har ibland Thailands makthavare anklagats för att föra en så kallad bambupolitik. Begreppet anspelar på att man haft en tendens att ”vända kappan efter vinden”. De viktigaste målen i Thailands utrikespolitik har varit att man ska vara ett oberoende land. Stor vikt har därför lagts vid att trygga landets säkerhet. Detta har dock inte bara gällt den traditionella säkerheten utan även den icke-traditionella (exempelvis droghandel, odokumenterad arbetskraftsinvandring etc.). De instrument som använts har varit skickliga och innovativa diplomater, den redan nämnda bambupolitiken, ASEAN samt Thailands goda relationer med Kina. Grundstrategin har i synnerhet handlat om skapa allianser och att verka på ett förebyggande sätt. Om Thailands övergripande politik kan sägas att den präglats av en stor portion pragmatism.
